Vladde

Vladde

Oscar Wilde

LitteraturPosted by Vladde 2006-12-29 18:56

Näktergalen och rosen

Läste den här sagan i en av farsans böcker med Oscar Wildes samlade verk.

Den handlar om en ung student som så gärna ville dansa med en flicka som han var kär i, flickan hade lovat att dansa med honom om han tog med sig en röd ros till henne. Gråtandes inför sig själv, insåg han att han inte hade en enda röd ros i sin närhet.

När näktergalen såg studenten gråta av kärlek, tyckte han sig ha funnit den sanna kärleken.Han hade sjungit varje kväll, för kärlekens skull, och nu såg han att den här studenten i sin sorg, verkligen var kär. Kärleken är något underbart tyckte näktergalen,"så underbar som den är för mig, så sorglig är den för studenten, därför att han saknar den röda rosen", tänkte fågeln.

Studenten fortsatte att gråta av sorg och i trädgårn undrades det varför han grät? Studenten, sade "för en röd ros". De skrattade åt studenten, men näktergalen som visste om studentens sanna kärlek fortsatte att fundera kring kärlekens mysterier.

Näktergalen flög då mot en rosenbuske och sade till den "ge mig en röd ros, och jag skall då sjunga den vackraste sången du hört", varpå rosenbusken svarade att den endast hade vita rosor. Näktergalen flög då vidare till en annan rosenbuske och sade samma sak, men även den här rosenbusken hade fel färg på sina rosor, de var gula.

Då sade näktergalen till rosenbusken "finns det inget sätt för mig att få en röd ros?"

Rosenbusken svarade, "jo det finns det, du måste under månsken sjunga för mig och färga rosorna med ditt eget hjärtas blod. Du skall sjunga för mig, lutad med ditt hjärta mot mina taggar. Du skall sjunga för mig hela kvällen och mina taggar kommer då tränga genom ditt hjärta och blodet som flyter i dina ådror skall bli mitt blod".

Näktergalen tänkte att det var värt det, vad är en fågels hjärta värd mot en ung students hjärta?, tänkte den. Det enda den ville av studenten var att dennes kärlek skulle vara äkta.

När mörkret kom gick studenten ifrån trädgårn, och lade sig i sin säng, gråtandes över sin kära. Då började näktergalen sjunga för rosenbusken, och den tryckte sitt hjärta mot dennes taggar. Rosenbusken sade till näktergalen att den skulle trycka sig mot taggarna ännu hårdare medans den sjöng. Ju mer näktergalen tryckte sig mot rosenbusken, desto vackrare sjöng den, därför att den sjöng för kärleken, den sjöng för kärleken som inte tar slut, för kärleken som följer med ända till döden.

Näktergalen sjöng och taggarna trängde till slut igenom hans hjärta och plöstligt hade rosenbusken fått en röd ros. Näktergalen låg livlös.

När studenten nästa dag vaknade såg han den röda rosen utanför sin trädgård. Han tog den och sprang iväg till sin kära. "du sade till mig att du skulle dansa med mig om jag hämtade en röd ros till dig", sade studenten. Men den unga flickan svarade honom "jag tror inte din röda ros passar till min vita klänning, dessutom så har jag fått riktiga smycken och juveler från en annan man, och juveler är dyrare än en ros".

Studenten grät i sin olycka över den obesvarade kärleken och slängde bort den röda rosen som hade kostat näktergalen livet.

Väl i sitt rum sade studenten högt till sig själv "Vilken dumhet kärleken är, den är inte ens hälften så värd som logiken för den kan inte bevisa något, den lovar alltid saker som inte kommer att ske, och den får folk att tro på saker som inte stämmer"

  • Comments(7)//vladde.pensando.se/#post9

Anton Tjechov

LitteraturPosted by Vladde 2006-12-17 17:36

Anton Tjechov- och hans berättelse om lilla Vañka

Läste nyligen en samling berättelser skrivna av Tjechov i en spansk bok med titeln "La dama y el perrito y otros cuentos" som betyder ungefär "damen och hunden och andra berättelser". Jag måste medge att jag fastnade för denna berättelse om den 9-åriga föräldralösa Vañka.

Berättelsen handlar som sagt om den 9- åriga Vañka som är föräldralös och tas om hand av skomakaren Alaijin, som ska lära upp honom. Men denna herre behandlar Vañka illa och på juldagen bestämmer sig Vañka för att skriva ett desperat brev till sin morfar.

I brevet berättar han för sin morfar hur hårt livet är hos skomakaren, han berättar att han får stryk och att han som mat endast får två skivor bröd om dagen. Han ber morfadern att hjälpa honom bort från det eländiga stället.

När pojken skrivit färdigt brevet stoppar han in den i ett kuvert och som den 9-årige oskyldige föräldralösa pojke han är, skriver han på kuveret "Till min morfar, i byn". Efter en kort tids betänketid lägger han till morfaderns namn "Konstantin Makarich".

Vañka hade fått berättat för sig att breven som man stoppade i postlådorna kom fram överallt i världen. Han sprang därför med största hopp (för det är det sista man förlorar här på jorden) och lade in brevet i en postlåda.....

Hur många föräldrarlösa barn finns det inte där ute i världen som tvingas arbeta i en ålder de borde leka? Tyvärr finns nog många Vañkor kvar på denna planet som aldrig hjälps bort från ett sådant liv...

  • Comments(1)//vladde.pensando.se/#post3