Vladde

Vladde

Caonabó Amerikas förste frihetskämpe

HistoriaPosted by Vladde 2007-01-10 17:36

Caonabó och den "vita mannens" ärlighet....

Det sägs att det första Colombus gjorde, väl i land 1492 i amerika, var att falla ner på knä och med blicken mot himlen nämna tre gånger den spanska drottningens och kungens namn. Från och med den dagen tillhör dessa "nyupptäckta" territorier inte längre de människor som redan var bosatta där.

"Guld?", "tempel?, "palatser?", "guld?". Det var detta, Luis de Torres, som var Colombus tolk, fick order att fråga de invånare de mötte om.

1495, tre år efter deras ankomst ,hade spanjorerna redan byggt en fort i de "nyuptäckta" territorierna, den kallades för La Navidad.

Caonabó hette en hövding som också bebodde ön. Hans fru var en annan känd personlighet, Anacaona, som själv hängdes av spanjorerna 1500 (finns faktiskt flera salsa låtar om henne! t.ex Cheo Felicianos- Anacaona och Tony Vegas-Anacaona). Vissa hävdar att det var hon som fick Caonabó till att göra det han gjorde, som vanligt skyller man väl allt på kvinnorna smiley

Caonabó anföll La Navidad, fortet, efter det att spanjorerna dödat indianer i sin jakt på guld. Under två år hade Caonabó gjort motstånd mot ockupanterna, spanjorerna, och dödat många av de med sina pilar.

Till slut sattes han i fångenskap utanför Colombus hus. Alonso de Ojeda, en veteran från spanien som krigade mot morerna, var mannen som lyckades tillfångata Caonabó. Sättet han gjorde det på visar indianernas "oskyldighet" och spanjorernas, den "vite mannens", "tomma ord" och löften.

Alonso de Ojeda besökte Caonabó i "fredligt" syfte. Han erbjöd Caonabó att hoppa upp på hans häst och satte på honom handbojor gjorda av metall varpå han påstås ha sagt följande: "det är sådana här smycken Kungen och drottningen bär under sina danser och fester".

Caonabó, den indianen som tappert hade gjort motstånd, trodde på Ojedas ord.....istället för att förlora i strid besegrades han och tillfångatogs genom oärlighet, han trodde, oskyldigt nog (som många av oss gör) på människors ord....

Därefter skickades han som fånge till Spanien, han skulle få träffa kungen och drottningen, men Caonabó hann inte fram, han dog på resan dit och hans kropp slängdes i havet...

Caonabó vägrade att ta emot föda och ingen spanjor kunde få honom att äta i sin färd mot spanien. Caonabó ville inte till Spanien han ville inte lämna sitt folk och i sin stolthet och storhet vägrade han acceptera spanjorernas mat och dog som konsekvens av detta...

  • Comments(2)//vladde.pensando.se/#post15

Spartacus

HistoriaPosted by Vladde 2006-12-20 13:56

Slaven som gjorde uppror...

Vissa historiker hävdar att Spartacus greps av romare och skickades till Rom för att bli gladiator. Gladiatorer skulle ge nöje åt de blodtörstiga romarna. Andra historiker hävdar att han kom i romersk fångenskap efter att han flytt tjänstgöringen. Vilket än må ha varit anledningen blev han gladiator i Capua.

I det romerska samhället var prolätererna den klassen som hade det sämst. Under denna klass var slavarna. De utgjorde en tredjedel av befolkningen. Rent produktionsmässigt var slavarna nödvändiga för Rom.

Spartacus ledde Slavupproret 71 år f.kr. Tillsammans med andra gladiatorer befriade han slavar och stannade vid Vesuvius berget. Ryktet om slavupproret spred sig och snart fanns över 100.000 personer i hans armé.Dock var vapnen de hade inte så avancerade till en början. Senaten kunde så klart inte tolerera det här upproret och skickade dit legionärer för att slå ner revolten. Vid det första slaget segrade slavarna över de egentligen överlägsna, till utrustning sett, romerska styrkorna. I det andra slaget skickades ännu fler legionärer men även denna gång besegrades de av slavarmén.

Spartacus satte det romerska imperiet i gungning. Till sist dödades han vid slaget vid floden Silarus. Det sägs att hans kropp återfanns aldrig därför att romarna brände den för att inte skapa en martyr. Slavarna som överlevde, greps och korsfästes utmed Romarrikets huvudväg "Via Appia".

Vad kan man lära sig av det här slavupproret? kanske att man kan resa sig mot sin livssituation hur hopplöst den än må se ut. Att kämpa för allas lika värde och frihet. Om man vill vara pessimistisk kan man ju å andra sidan hävda att lärdomen av detta är att revolter aldrig lönar sig eftersom de vart besegrade och Spartacus själv vart dräpt...

Vad man än vill dra för slutsats var det beundransvärt av Spartacus att resa sig mot ett sådant imperium och få den i gungning tillsammans med andra slavar.Är det ens frihet och liv man kämpar för och inte kapital- eller geointressen, så brukar stridsmoralen vara aningen högre hos de som strider för sin frihet och sitt liv. Tänker skriva mer under kategorin "Historia" om personer som jag tycker borde uppmärksammas mer än vad man gör idag, och då inte enbart från Europa.

  • Comments(2)//vladde.pensando.se/#post6