Vladde

Vladde

Colombia, Coca-Cola och paramilitärerna

LatinamerikaPosted by Vladde 2008-03-09 08:31

Krisen i norra sydamerika tycks nu ha lugnat ner sig något efter toppmötet i Dominikanska republiken. Uribe, den colombianske presidenten, bad om ursäkt för intrånget i Ecuador och lovade att i framtiden inte göra om misstaget.

Konflikten i Colombia är komplicerad. I mer än 40 år har FARC stridit mot den colombianska staten. Colombia är samtidigt USA:s närmaste allierad i regionen just nu. Det finns flera stridande parter i det colombianska inbördeskriget. Bland de största och viktigaste har vi den reguljära armén, vi har paramilitärerna, vi har ELN och FARC. Det är de största stridande parterna men inte de enda. Konflikten är omöjlig att lösa på ett militärt sätt då alla stridande parter är alltför starka. Konflikten har sociala och ekonomiska orsaker.

Vid sidan av kriget fortgår det sociala och politiska livet i Colombia. Val hålls med jämna mellanrum och utåt sett definieras Colombia som en demokrati. De senaste dagarnas händelse då den colombianska armén mördade 20 människor, bland de FARC:s förhandlare Reyes, har återigen aktualiserat Colombia konflikten.

Colombias agerande, att på egen hand militärt ingripa i ett annat lands territorium utan förvarning, har fökastas av i princip alla länder i Amerika förutom USA. Det är nog för er som brukar läsa min blogg ingen nyhet att USA också har stora ekonomiska intressen i latinamerika och i synnerhet Colombia.

Den Colombianska presidenten Uribe har som mål att besegra FARC militärt. I mer än 40 år har man försökt kuva motståndet på det här sättet och misslyckats inget tyder på att lyckan kommer att vända.

Colombias grannländer, i synnerhet Ecuador och Venezuela, har av Uribe pekats ut som två länder som stöder FARC. För klarhetens skull kan man påminna de som säger detta att Chavez har varit president i, är det nu 9 år? och Correa i Ecuador i endast 2 år. De är med andra ord ganska nya i förhållande till FARC:s existens. FARC är Colombias problem och Uribe bör inte skylla ifrån sig FARC:s existens på att två andra länder "stöder" FARC. FARC finns därför att den Colombianska staten inte lyckats genomföra en rättvis jordfödelning.

Men nog om det. Många vill ha ett slut på konflikten. Venezuelas president har erbjudit sig att medla, Sarkozy, Frankrikes, likaså. De förstår att konflikten inte kan lösas militärt, så som Uribe och USA tror, utan det måste lösas genom dialog och kompromiss.

Vid sidan av kriget pågår ett annat "krig". Det är det här "kriget" som omöjliggör freden. Det civila samhället i Colombia är trött på våldet. Människor som engagerar sig i politiska grupper som inte har band till gerillan, beskylls för detta av regeringen och förföljs, torteras och mördas (av paramilitärer som står regeringen och den reguljära armén nära-trots deras nekande). Det är det här "kriget" som omöjliggör en politisk lösning.

Colombia är på det här sättet ingen demokrati. Den Colombianska staten bär huvudansvaret till att situationen polariserats till den grad den gjort. Varje gång ett politiskt alternativ växer fram mördas den. Den Colombianska staten kan därför egentligen sägas aktivt motverka en fredlig lösning på konflikten.

Tyvärr har dominerande media egentligen inte förstått grunderna till konflikten i Colombia. Medias utrymme (en sida högst) inbjuder inte heller till en möjlighet att på ett mer utförligt sätt redogöra för konflikten. Frågan är om intresset ens finns.

Som ett exempel på en av dessa grundkonflikter är sättet på hur människor som aktiverar sig i fackföreningar (i det påstådda demokratiska Colombia) behandlas. Kopplingen, mellan USA, dess företag och intressan i landet kan inte underskattas. Hittills har man mördat över 2500 fackligt aktiva människor. Det här kriget är ett "klasskrig".

Coca-Cola, som alla känner till, kan i det här inlägget få statuera exempel (även chiquita med sina bananer skulle gå att använda). Coca-Cola har kraftigt motverkat facklig organisering i sina företag i Colombia. Arbetarna som kämpar för bättre arbetsföhållanden och bättre lön och socialt skydd motverkas aktivt. De bara inte motverkas genom att man försöker förgöra deras existens de motverkas genom att man aktivt mördar dess företrädare. Paramilitärerna i Colombia beskylls för att genomföra sådana här mord.

En av de mest symboliska fall är den om Isidro Segundo Gil. Han mördades inne i Coca-Colas fabriksområde. Den ansvarige för Coca-Cola hade dagarna innan mordet låtit arbetarna veta att han skulle använda sig av just den här metoden (mord) om det var nödvändigt för att förhindra att facket fortsatte att kräva rättigheter för arbetarna. Isidro var en av förhandlarna som företräde facket. Han mördades.

Paramilitärerna hade dagarna innan utan att någon, varken från Coca-Cola eller regeringen (genom dess polis eller militär) förhindrat dem, gått in i Coca-Colas fabriksområde. Samlat ihop arbetarna och hotat att mörda de om de fortsatte sin strid för de rättigheter de är värda.

Resultatet blev att flera arbetare sparkades, fördrevs, kidnappades och andra mördades.

Om man inte förstår de djupa sociala ekonomiska striderna som gör att konflikten i Colombia fortgår, ja, då pratar man istället om det "kulturella våldet" som finns i Colombia och latinamerika som att våldet skulle vara ett kulturellt fenomen snarare än ett av ekonomin orsakad fenomen.

Uribe, Coca-Cola, USA och de andra som har ekonomiska intressen i Colombia måste inse att de inte kan skylla ifrån sig den colombianska konflikten på grannländer. Det är inte Chavez och Correa som orsakat situationen i Colombia. De kan lösa konflikten och kriget, frågan är bara om de är villiga att ge ifrån sig de maktpositioner de besitter och släppa ifrån sig deras ekonomiska intressen i regionen.

  • Comments(5)//vladde.pensando.se/#post114